Fredag 4 nov, kl. 15.56

Barnen kom till mig igår. Allt blir bra då. Frid.

Nu sover lillkillen framför tvn eftersom han har lite feber. Den store sitter vid datorn och lyssnar på musik. Nyss var jag där och gjorde en jättefånig juckdans till musiken, som fick honom att skratta med hela ansiktet, och precis då insåg jag att jag borde haft kameran redo. Fångat det där skrattet. Alla skratt. Tapetsera lägenheten med bilder på mina söner.

Det skulle hjälpa lite tror jag. Ta udden av den värsta saknaden.

En ny sak vi gör är att planera veckans måltider i förväg. Vi gör en ”meny”. Man måste inte hålla sig till den slaviskt men det är bra att ha. Det hjälper till. Lättare att handla också.

Försöker engagera barnen i matlagandet mer överhuvudtaget. Jag tror det är bra.

Bra saker jag gjort:
1. Tagit mig till jobbet.
2. Pratat med en god vän.
3. Kokat päronmarmelad

Saker jag är tacksam för:
1. Att kollegor visar sån förståelse.
2. Att min ekonomi börjar bli bättre.
3. Att Angela verkar vara nästan lika tokig i mig som jag är i henne.

Saker jag behöver hjälp med:
1. Min vacklande hälsa.
2. Att vara mer handlingskraftig.
3. Att komma ut och röra mig.

Min yta är ett sandslott

Har varit hos läkare för min ihållande, jobbiga feber, åkte sedan till Willy´s och handlade lite och påväg hem därifrån ringde jag. Samtalet.

Ringde min mor, som jag inte pratat med sedan i lördags, om hennes brors plötsliga dödsfall. Det börjar bra, jag lyckas prata alldagligt en kort stund, sedan kommer det, tårarna, gurglandet i halsen, samtidigt som jag ska förklara att ”jag blev faktiskt ganska knäckt av detta”, så kommer det. Så svårt att få ut. Nu när jag skriver detta samma sak, tårarna rinner.
Jag lyckas iallafall hålla mig i samtalet, bryter inte ihop. Säger hejdå, vi hörs snart. Kommer hem, innanför dörren. Börjar plocka in matvaror i kylen, och går sönder. Kvider och flämtar och gråter och svär, förbannar en Gud jag inte tror på, gråter mer, gråter, precis som min son kallade det, som en bäbis. Helt utan kontroll.

Jag har varit hemma ifrån mitt arbete både måndag, tisdag och idag, och jag har inte gråtit så mycket under dessa dagar, förutom nu då. Hela tiden tänker jag istället ”skolkar jag nu, låtsas jag bara, borde jag vara vid mitt skrivbord på mitt kontor och prestera, leverera?”. Känner skuld.

Men när jag tänker tanken, när jag försöker formulera den i munnen, då håller inte min sköra mur.
Då brister den av saltvattnet.
Som om den vore ett sandslott.

Tisdag 25 okt

Hemma från jobbet idag också. Orkar inte.

Idag orkade jag dock se till att äldste sonen kom till skolan i tid. Yngste var så utmattad att han fortsatte sova till tiosnåret. Så härligt att ligga i sängen och plötsligt höra en glad liten nyvaken, SJÄLVVAKEN, röst säga ”hejhej”. Så skönt att kunna göra så ibland.

Tvättdag idag. Gick smärtfritt.
Äldste sonen ville ha en kompis med sig hem idag. Gick också smärtfritt.
Läggning i tid för en gångs skull. Även det i princip smärtfritt.

Bra saker jag gjort idag:
Tvättat
Hade ett bra samtal med exfrun
Jobbat lite trots sjukskrivning

Saker jag är tacksam för idag:
1. Att jag och exfrun har en väl fungerande dialog.
2. Att lönen var betydligt större än jag räknat med.
3. Att det finns hopp även för en sån som jag.

Saker jag behöver hjälp med:
Behöver energin att orka sälja lite prylar.
Att få mer struktur och hålla på regler gentemot barnen. Inte vara så slapp.
Att komma igång med träning igen.

Dålig pappa

Tröttheten gör att de vanliga reglerna sätts ur spel. Jag orkar inte domdera och bestämma och hålla tider, vilket innebär att läggdags idag blir 23.00. Flera timmar för sent. Mina söner tar förstås smällen när dom ska upp på morgonen sedan. Inte orkade jag göra någon middag heller. Barnen åt bakelse och glass och mozarella och popcorn.
Men jag har iallafall inte gråtit inför dem idag.

Bra saker jag gjort:
1. Pratade omsorgsfullt med barnen om mina gråtattacker igår.
2. Bokade tvättid.
3. Hämtade paket på posten.

Jag är tacksam för:
1. Mina söners förståelse.
2. Mitt jobbs frihet.
3. Angela.

Jag behöver hjälp med:
1. Att lugna ned min sorg.
2. Att klara min ekonomi.
3. Att strukturera mitt liv.

Dagen efter

Gårdagens svårmod hade den effekten att jag inte förmådde, inte orkade, ta mig upp i tid denna morgon. Jag lämnade i sinom tid barnen på skola och dagis och återvände hem och bäddade ned mig. Här ligger jag fortfarande.

Jag borde städa, jag borde tvätta, men jag orkar inte. Orkar inte plocka undan. Hopplösheten och apatin är överlägset starkare idag. Icketankarna.

Hela dagen har gått, snart måste jag hämta barnen. Vet inte hur jag ska orka det. Samtidigt vet jag så väl att jag måste tvätta. Annars har sönerna inga kläder till imorgon.  Viktigt. Viktigt. Hur ska jag göra?

En ny början

Den här bloggen byter nu skepnad till en blogg om att vara singelpappa till två barn.
Att jag har en depression och en lång tid av dåligt mående är bara bonus.

Vi börjar direkt.

I fredags dog min morbror.

För mig var min morbror först en stor idol (han var nio år äldre än mig, tränade karate och var rolig som få), sedan en tuff kompis som jag jobbade tillsammans med en tid (han och jag jobbade samtidigt i min min fars tennsmideri, under lång tid), sedan en gammal kär vän som man såg ibland och alltid kände samma djupa tillhörighet och gemenskap till.
Det var ganska exakt ett år sedan jag träffade honom senast, på en middag hos mina föräldrar. Som vanligt var han hejdlöst rolig och gjorde sina imitationer av tokiga människor han träffat på. Som vanligt drack han friskt.

När jag tänker på den kvällen, samvaron, hans historier om en utlandsresa, och hans skratt, så känns det väldigt konstigt att han ska vara död. Kan det verkligen vara sant? Det är ju inte klokt.

Hans död var också väldigt överraskande för alla. Han dog i sömnen, ensam, medan hans fru och son var på sina respektive jobb. Det var frun som hittade honom. Kall. Inga signaler om sviktande hälsa. Han hade tydligen känt sig lite trött. Inget annat.

Jag fick reda på att han var död genom Facebook.
Surfade kallt och analyserande runt på olika närmare släktingars sidor och tolkade deras inlägg till varandra. Konstaterade. Ringde.

Sedan grät jag. Förstås. Flera gånger grät jag. Mina barn undrade om jag grät ”ja”, och varför jag grät ”för att pappas morbror har dött”. Sedan var det bra med det. Vi lagade mat och spelade spel och kollade film.

Idag fick jag sovmorgon tillochmed. Barnen tog det lugnt och lät mig sova till halv tio. Efter en sorts pannkaksbrunch försökte jag få med mig de unga ut. Solen sken och det var varmt. Vi hade ärenden att göra. Det var dock svårt att få gensvar på mina önskemål.

Svårt.

Klagomål, ovilja, tjafs, det vanliga tidsmördande beteendet, mer klagomål. Och plötsligt brast det för mig. Sönerna fick gå till sina rum och inte komma ut. Jag lade mig på sängen. Kämpade med frustrationen. Darrade.
Jag hörde hur dom slog sig ihop i samma rum och började sysselsätta sig, vilket gjorde mig glad, men trots det brast det för mig. Jag klarade inte mer. Jag började gråta våldsamt. Såpass att sönerna hörde mig. Tillslut kom dom ut till mig. Undrade varför jag grät. Ville att jag skulle sluta. Klappade mig på ryggen, talade lugnt med mig, var så oändligt fina, men jag kunde inte sluta. Kunde inte sluta gråta. Jag grät så snoret rann, så huvudet nästan sprängdes, så kroppen skakade och jag inte fick någon luft.

Det som först kändes som frustrationstårar över sönerna blev snart något uppenbart annat. Något mycket djupare.

Jag grät mellan 13 och 16 ungefär. Ganska konstant. Låg kvar i sängen helt utslagen en bra stund till.
Nu är jag uppe igen, tagit tag i mig själv igen. Vi har gjort en pizzadeg som ligger och jäser och ska snart baka av den i ugnen. Kvällen kommer att ordna sig bra, men alltså HERREGUD.

HERREGUD.
Så här ledsen har jag inte varit på länge. Om någonsin.

Hur fan ska jag klara detta?

6 sept. kl. 09.27

Satt i bilen igår och tänkte på de saker jag inte kan göra för mina barn.

Tänkte på Legoland, som dom så gärna vill besöka, och Liseberg och Gröna lund, osv. Alla de där ställena jag, av ekonomiska skäl, inte riktigt vågar besöka.

Jag tänker på resor.
Tänker på hur jag själv som barn reste utomlands. Till Italien, till Spanien, osv. Jag har inte råd att ta mina barn på en resa. Bara den äldste har varit utomlands. En gång. Han är 8 år.

Och mitt i detta funderande så börjar jag tänka det otänkbara.

Borde jag gå tillbaka till min exfru?
Borde jag göra det för barnens skull?

Är det överhuvudtaget möjligt?
Hur skulle det gå? Kan det fungera?
Kan vi göra någon sorts överenskommelse om vårt fortsatta liv och lyckas med det?

Då skulle barnen få precis det dom vill och önskar, pappa och mamma tillbaka i samma hus, tillsammans. Dom skulle få föräldrar med bra ekonomi som har råd att kosta på sig en resa och ett Gröna lundsbesök utan vidare.

Det är precis nu, precis i den tanken, som tårarna börjar rinna.
För är det inte precis det som alla föräldrar vill? Att barnen skall få det bra. Jo.

För att jaga dessa tankar på flykten sitter jag hela kvällen framför datorn och tänker ut planer för att skaffa fram pengar. MÅSTE. SKAFFA. PENGAR.
Får ihop en ganska bra lista med fullt görbara saker. Riktigt bra lista faktiskt.

Nu måste jag bara göra bokstäverna i listan till verklighet.

1 sept. kl. 09.09

Börjar dagen med dåligt samvete.

Yngste sonen har testat gränserna ett antal morgnar och jag tvingades tillslut agera.
Jag bara önskar att jag tagit min medicin först, och inte gapat så, och inte fräst så argt, och tagit det lite mer med ro.
Jag lyckades tala lugnt med honom efteråt och få honom att sluta vara arg och ledsen, men jag märkte tydligt att jag hade tagit ifrån honom en liten del av den där fria själen han har, som gör honom till den han är. Hoppas vid Gud att han får tillbaka den.

Förlåt min son. Förlåt.

31 aug. kl. 07.37

Det är tredje dagen i rad som jag har låg feber, 37.9, trots att jag inte känner av några andra symptom.

Jag brukar annars ligga på 36.0. Detta gör mig orolig. Jag är inte förkyld, har inte ont någonstans, känner inte av något, mer än den högre temperaturen då.

På grund av de fortfarande tydliga minnena av en fruktansvärt jobbig och utdragen sjukperiod under 2010 vågar jag inte ignorera febern och ge mig av till jobbet. Det blir därför återigen en hemmadag.
Det som är jobbigast är att min chef kommer att tro att jag inte VILL till jobbet. På grund av skam.

Att jag mår betydligt sämre psykiskt än vad jag faktiskt gör.

Det lustiga är att de gånger då jag faktiskt är sjuk, är små paradisöar av lättnad i mitt vanliga dåliga mående.
Då är det nämligen inte psykiskt.
Fan att man ska behöva känna så.

30 aug. kl. 21.47

Ungarna sover äntligen.

Vi besökte exfrun som fyller år idag.
Hon bor kvar i det som tidigare var vårt hus. Det är mycket blandade känslor att komma dit. Att sitta i köket som jag byggt. Golvet som jag lagt. Väggarna som jag målat.

Väldigt blandade känslor.
Oftast har jag inte tid att känna mig misslyckad, känna mig som en riktig jävla loser, men när jag besöker allt det där som en gång var mitt så kommer de känslorna.

Det är då jag tänker att jag är en 41åring i en jävla 3:a i förorten. Och inte kommer det att förändra sig heller. Jag ska vara glad om jag kan ta med barnen på en veckas semester någonstans.

Jag har sålt smöret och tappat pengarna.